Kämpat från botten.

Min fru är äntligen här, så som jag har längtat!
Mår helt underbart fast jag är sjuk, känner som om jag svävar på rosa moln. Jag är lycklig.
Jag har lyckats ta mig igenom all skit som pågått under dom senaste 7 snart 8 åren. Jag har kämpat tills sista droppen, många gånger har jag velat ge upp. Låtit folket fått som dom vill, få mig att framstå som en nolla. En som inte kan, men jag motbevisade. Jag klarade mig igenom 5 års tid av behandlingshem och fosterfamiljer.
JAG GJORDE DET!

Jag är stolt över vad jag åstadkommit som människa, jag är stolt över den människa jag blivit. Jag har lärt mig att man ska stå upp för sig själv. Man ska inte ta skit från andra som inte har en aning om någonting. Man ska le sig igenom hela livet. Oavsett motgångar så kan man bara man vill. Jag är stolt över mig och "mina" brudar som också klarat sig igenom all skit. Som har blivit sådana underbara människor som dom flesta där ute bara kan drömma om att vilja bli. Människor med medkänsla, empati och ärlighet! Människor som verkigen bryr sig om andra, människor som är underbara föräldrar och förebilder för sina egna och andra barn! Som visar att man inte alltid kommer att vara en "värsting".

Kommer ihåg att chefen som hade ett av ställena jag bodde på, hon stod och sa på tv att ingen av oss som bodde där hade någon framtid. Men vi har alla motbevisat henne och alla andra som inte trodde på oss.
Jag har fått höra av så många att jag aldrig kommer att klara av att leva mitt liv på "rätt" sätt. Att jag aldrig skulle kunna tänka på någon annan än mig själv. Att jag aldrig skulle klara mig ensam. But in your face, jag har fixat det. Jag har haft min ungdom. Jag har gjort det mesta som ungdommar gör. Jag känner inget behov av att vara "liten" igen. Jag har inget sug efter alkohol. Det är snart 2 år sedan som jag var full. 2 år, jag har tagit ett par öl det har jag, men jag har äntligen fått orken att säga nej till mig själv. Att det här räcker nu Elin.

För jag kan inte sätta mig främst längre, jag sa upp den rätten dagen då jag valde att behålla Elias. Vilket var det bästa beslutet jag gjort. Han var min räddning för jag var så långt ner i skiten. Dagen min morfar gick bort så rasade allt. Min vägg bara försvann och jag var alldeles ensam. Han var den jag kunde prata med om allt, han var den som jag bara kunde ligga och mysa och kolla på teve med. Han var den jag kunde sitta och kedjeröka med och prata i timtal. Han var den som peppade mig till att sköta mig i skolan och ordna en bra framtid för mig själv. Jag vet ju att han finns här fortfarande, jag kan känna det ibland.

Jag vet att han vakar över mig och Elias. Men som sagt dagen han försvann från jorden så gick jag sönder inombords, skolan gick åt fanders. Mitt hela psyke bara rämnade ihop. För det kändes som att varför ska jag kämpa så jävligt när man bara kan försvinna över en natt. Vad är meningen? Varför kan man inte bara leva livet och dö ung. Jag vet att det låter naivt men det var så jag såg på det. Jag grät mig till sömns i ett halvår varje natt. Jag levde bara för mig själv, jag sket i allt och alla som fanns runtomkring mig. Jag använde alkohol som ett "plåster". Det dämpade så pass att jag kunde orka. Jag gick ner i vikt, jag var jämt blek och hade insjunkna ögon. Jag såg ut som ett lik och då skämtar jag inte. Men jag sminkade mig, jag drog på mig fasaden av att vara en lycklig människa. Jag försökte gå i skolan, men så fort jag satt still och skulle försöka lyssna eller läsa så flög tankarna bort. Dom flög ca 200 meter från skolan till blockvägen där jag spenderat så många dagar och nätter. Det var ett rent och skärt helvete att åka till och från skolan då man jämnt for förbi morfars hus.

Jag satt jämnt och kollade ner på mina händer som jag nöp mig i samtidigt som jag bet mig så hårt i läppen för att hålla tillbaka tårarna. En gång kollade jag upp mot morfars gamla lägenhet och jag såg att en gardin viftade till. Ja vet än idag inte om det bara var en tillfällighet men det kändes iaf bra. Men jag mådde aldrig bra igen, fram tills dagen då jag valde att behålla min son. Det kändes som om jag fick en ny chans.

Men då var det så många som inte trodde på att jag skulle klara av det, även jag själv ibland. Så jag valde att flytta från Bergsjö för att annars hade min son blivit tagen ifrån mig. Det är så det fungerar, enligt myndigheter så kan man aldrig ändras till det bättre men där har jag också lyckas. Ja har visat att jag faktiskt är en bra människa, en bra förälder som aldrig kommer sätta någon annan framför sitt barn. Jag kommer aldrig kunna ge min son allt han vill ha men jag kan ge honom mycket av det. Jag kan dessutom älska honom och uppfostra honom till en bra människa.

Jag ber om ursäkt att detta inlägg är väldigt hoppigt men jag tänkte egentligen inte publicera det öppet utan jag tänkte ha det privat. Men jag känner att jag faktiskt vill dela med mig av det och visa att man kan ändras till det bättre över en natt. Att man aldrig ska döma en bok efter dess utseende.

Love Elin.

Postat av: momma

Så fint skrivet gumman ..du vet att din morfar finns där och är stolt över dig...precis som vi andra som älskar dig ...puss o kram <3<3<3

2011-04-16 @ 11:06:27

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0